Ännu ett n

Jodå, du läser rätt. Det är jag som bloggar igen. Det har ju alltid legat mig varmt om hjärtat att skriva och blogga är nåt jag gjort av och till i vad som känns som hundra år. Den senaste bloggen (annnamarieb, med 3 n) startade jag -09 men valde att låsa den för ett bra tag sen. Varför jag valde att låsa den var helt enkelt för att jag inte kunde bestämma mig för om jag ville ha kvar den eller inte så det har inte skrivits något under tiden den varit låst. Jag har gått in för att kolla igenom och spara ev bilder innan jag raderar hela bloggen men har inte kommit så långt än. Den får dock förbli låst tills jag rensat färdigt. Det är så mycket som känns konstigt att läsa där tycker jag. Jag hade ju tex cirkus 5-6 år tillsammans med Micke under den tiden och det känns ju sådär att läsa om det såhär flera år senare. Det var då, nu är nu. 
 
Angående rubriken så har jag alltså fått lagt till ännu ett n, annars är namnet likadant. Så nu är det annnnamarieb.blogg.se (med 4 n) ni får klicka in er på för att läsa. 
 
 
---
 
Att jag lider av depressioner och ångest är rätt välkänt bland er som tidigare läst min blogg, följer mig på instagram, snapchat eller känner mig i verkligheten men ändå kan jag inte påstå att jag skrikit ut det precis. Fast jag hymlar heller inte om det. Inte såhär. Men när nån frågar sådär i förbifarten hur man mår eller i ett sms är det väldigt sällan jag svarar som det faktiskt är. Så gör vi nog allihopa. Man skriver att det är bra men att man är lite trött. Eller bra fast lite stressigt. Eller kort och gott "bra". Man skriver inte; jag har gråtit konstant i 14 dagar, knappt ätit, drömmer mardrömmar varje natt och jag funderar på hur jag ska ta livet av mig på skonsammaste sätt. Fast kanske är det precis vad vi borde göra. 
 
 
Jag fick ett samtal från en kompis häromdagen som ledde till att jag la upp en bild och text på instagram om det här med min psykiska ohälsa och det i sin tur ledde till att jag ville börja blogga igen. Personen som jag hade samtalet med sa att jag skulle sluta vara så negativ och istället vara lite glad och positiv. Det gör lika ont varje gång man får de där kommentarerna. Som att jag valt det här själv. Som att jag vill gråta hela dagarna. Som att jag vill spendera 24h i soffan och sängen för att jag fan knappt orkar andas vissa dagar! Det är så sjukt att folk fortfarande inte förstår att det här är en sjukdom. På riktigt! Det är som diabetes, adhd, cancer, influensa eller vad som helst. Det är på riktigt och jag (och många andra) lider av det och önskar inget annat än att det fanns ett botemedel eller vaccin emot det. Nåt som snabbt fick det att försvinna och aldrig nånsin komma tillbaka! Men det funkar inte riktigt så. Jag kommer aldrig att bli frisk, det vet jag. Det kommer och går. Det är olika dagar. Ibland timmar. Olika veckor, månader, år. Jag vet aldrig i förväg att torsdag är en dag fri från depp och ångest medans söndagar är lika med döden. Vecka 19 kommer jag må bra men 20 ser ut att bli tung. Det funkar inte så. Lediga helger är dock väldigt jobbiga för mig. I 9 fall av 10 är det ångest och depp från början till slut. Tror det är en kombination av att jag är trött av veckans arbete och stress med Wilma som jag åker hem och rastar på mina raster samt att jag bor ensam så jag har inga människor omkring mig då och eftersom jag vaknar med ångest så vill jag heller inte träffa/prata med nån. Den där onda cirkeln ni vet? 
 
 
Och skulden. Skulden när människor dör i cancer. Särskilt unga människor. Å här sitter jag och bara inte kan vara lite jävla tacksam över att få leva! Här sitter jag och längtar efter döden, den där off-knappen som bara skulle ta bort allt det jobbiga. Fast jag vill inte dö. Jag vill egentligen leva. Men jag vill inte leva om det ska vara såhär. Ett enda jävla mörker. Men när jag har en bra dag (dom finns som sagt) och solen dessutom skiner, fåglarna kvittrar, när jag får skratta eller när jag känner doften av nyklippt gräs och verkligen känner genuin glädje och uppskattning för såna saker så vill jag inget annat än att leva! Vill carpa skiten ur livet de dagarna och det gör jag också. Älskar att leva när det finns fler färger på skalan än grått och svart. 
 
 
Och så kommer den där fula avundsjukan in. Avundsjukan mot dom som inte ens vet hur ångest stavas. Dom som på sin höjd varit lite nere över att killen kryssade i rutan för "nej" istället för "ja" när dom frågade chans i tvåan. Dom som får lite ångest över att dom har gjort bort sig på fyllan. Dom som tror att dom vet vad jag menar och inte kan fatta hur jag kan gräva ner mig pga lite depp och ångest? Herregud, ryck upp dig bara, det gjorde jag! Den typen av depp och ångest dom menar är liksom inte ens i närheten av vad jag känner och hur jag mår så det går inte så jäkla bra att rycka upp sig kan jag säga. Det är inte så bara om jag säger så. Såna gånger kan jag gå till garderoben och ta på mig offerkoftan. Varför föddes just jag med den här sortens sjukdom? Kunde jag inte åtminstone bara ha fått en av dom? Fast jag skulle inte kunna välja ändå så det kanske är av den anledningen? Vill man hellre ha ångest än depression? Eller tvärtom? Det är som pest eller kolera ungefär. Kanske ska börja säga det ist?
-Vill du dammsuga eller torka golven?
-Jadu, det är lika illa, det är som depp eller ångest så det kvittar. Välj du!"
Det är ju ändå 2017 nu så det är väl på tiden att vi kommer med lite nytt på uttrycksfronten va?
 
 
Känner att jag skulle kunna skriva en bok rakt av här och nu för det är så befriande att bara häva ur sig allt men det blir bara ett virrvarr av allt känner jag så ska avsluta nu. Ska rasta Wilma, duscha efter ryggpasset och hoppa i säng så man är piggelin imorn när arbetet kallar. Längtar alltid efter måndagar faktiskt. Lediga helger är som sagt väldigt ångestladdade för mig så jag ser fram emot en dag på jobbet imorn. Hoppas på att få carpa skiten ur den med mina fantastiska kollegor -där snackar vi lyckopiller!
 
 
Tack för att Du läste, på återseende