Aldrig ensam, del 2

Jag har aldrig klandrat min mamma för att hennes kärlek till min pappa tog slut. Jag har heller aldrig klandrat min pappa för att han inte lyckades få henne att stanna i förhållandet. De förtjänar kärlek och lycka båda två och det hade ingen av dom fått om de inte hade gått skilda vägar. Alltså; ett beslut jag är glad att dom tog. Men. Varför var det vi barn som fick flytta? Att separera är okej. Att sluta älska är okej. Att börja älska en annan är okej. Allt sånt är okej. Det gör ont för alla inblandade men det är okej. Det är inte olagligt på nåt sätt. Allt man inte kan styra är okej. Med andra ord; känslor. Men det man kan styra är ju hur man löser situationen på bästa sätt och i mina ögon är inte det att låta barnen flytta 22 mil ifrån sin ena förälder och resten av släkten. Det var inget vi valde och ingen av oss kommer nånsin att få tillbaks den tiden som vi förlorade med våran pappa och våran släkt. Så för det kan jag klandra dom båda; mamma för att hon tog oss med och pappa för att han lät henne göra det. 
 
 
 
--- 
 
Jag minns inte riktigt när jag fick ångest. Eller jo, det gör jag, men kanske inte när jag förstod att det var just ångest jag hade. Jag har alltid varit en orolig själ. Alltid osäker, rädd, liten liksom. Försiktig. Det kommer från barndomen. Jag vet orsaken till min ångest och jag ser allt det spelas upp om och om igen när jag tänker på det. Vi står bakom en gardin och vinkar hejdå. Jag och mina två systrar. Och pappa. Pappa är nog den starkaste jag vet. För aldrig har han yppat ett ont ord om min mamma, aldrig har han yppat ett ont ord om hennes dåvarande nya man som hon lämnade han för. Men man kan ju bara föreställa sig vad han tyckte, tänkte och kände. Men jag vet vem han ärvt den egenskapen av. Den mest fantastiska kvinnan jag nånsin mött; min farmor. Hon såg aldrig hinder i något, var alltid vänlig och omtänksam och stod upp för det hon trodde på. Sa ifrån om nån blev orättvist behandlad. Och inte heller hon har någonsin nämnt ett ont ord om varken min mamma eller hennes nya. Hon sa alltid att man inte ska döma för man vet inte hur folk har det i sina relationer och att hon säkert hade anledning att gå. Älskade farmor, jag tackar dig för att även jag fick ärva din finaste egenskap. Den komplimangen jag oftast får är nämligen att jag är klok. Jag tar klok framför snygg alla dagar, även om snygg också är en trevlig komplimang förstås ;)
 
 
Jag har burit den här sorgen i snart 25 år nu. Att jag inte fick växa upp med min pappa. Att jag inte fick träffa min farmor o farfar så ofta som jag ville. Att jag inte fick träffa min övriga släkt så ofta som jag ville. Mormor, gammelmormor, gammelmorfar, fastrar. Att jag knappt visste vilka som var mina kusiner och tremänningar. Men mest sörjer jag pappa förstås. Jag var "pappas jänta" och hade inte nån tanke på att flytta 22 mil ifrån han när jag var fem år. Men så blev det. Sedan följde år av varannan helg och varannat lov hos pappa. Kom fram sent på fredagkvällarna efter en vecka i skolan, jag hade alltid ont i magen av all stress och kunde aldrig somna på kvällarna. Pappa satt troget på sängkanten tills jag somnade varje kväll. "Varje" får det att låta som att det var flera kvällar i rad men det var alltså fredag och lördagkväll, sen åkte vi ju hem igen. Ändå är det nåt som ligger sådär fint i minnet, att han satt där och fick ryggskott för min skull ungefär :) Lördagen då? Ja, då skulle man hinna träffa pappa, farmor, farfar, mormor, gammelmormor, gammelmorfar osv o sen hem tidigt på söndag för att inte vara trött på skolan på måndagen. Man kan nästan räkna timmarna jag träffade min pappa under min uppväxt. Det gör ont bara att tänka på. Vi pratade på telefon en gång i veckan de veckorna vi åkte upp på helgen och två gånger de veckorna vi inte åkte upp. Vill minnas att det var onsdagar och lördagar han ringde.
 
 
Det var inte så vanligt att föräldrar var skilda när jag var liten. Det är inte som idag att folk höjer mer på ögonbrynen om föräldrarna är tillsammans än om de är skilda. Så det var en rätt tung grej att bära omkring på faktiskt. Det var aldrig nån som var dum eller så men det fanns liksom inte i deras värld att inte mamma och pappa bodde tillsammans eller att jag inte träffade min farmor, farfar o mormor lika ofta som dom gjorde tex. Så på så sätt kände jag mig väldigt annorlunda kommer jag ihåg. När jag började på mellanstadiet blev det några fler som hade separerade föräldrar och precis som jag, hade flera mil till den andra föräldern och inte heller träffades så ofta. Jag hade också börjat inta en lite coolare roll. Jag var fortfarande lika rädd och osäker men det där med farliga och förbjudna saker började locka alltmer... Det började med att komma försent tillbaka från rasterna och slutade några år senare med streck rakt igenom betygen och en alkoholkonsumtion som hette duga. X antal rymningar hemifrån, polisanmälan om ett ev försvinnande, prat om att flytta till nåt slags ungdomshem/fosterfamilj och återkommande samtal hos skolkuratorn för att bara nämna några saker. Jag blev kontaktad av SVT´s program Raggadish som sökte ungdomar som hade det tufft men jag tackade nej. Ville inte att pappa och släkten skulle få veta hur jag levde och hur jag mådde. Än idag vet dom inte. Pappa trodde att jag var lite less på skolan men inget mer. Dom vet inte att jag drack dagligen. Hembränt. Alltid hembränt. Hade både flaskor och dunkar under sängen hemma. Hade ibland en flaska i skåpet på skolan. Det var väl det där klassiska flyktbeteendet kanske. Spriten dövade lite och man hamnade som i en annan värld för en stund. Slapp ta itu med de egentliga problemen och slapp känna de riktiga känslorna.
 
 
Jag inbillar mig att jag klarat mig bättre om någon fångat upp mig redan den där dagen när jag stod bakom gardinen och vinkade hejdå till min mamma, med min pappa som inte visste varken ut eller in. Som skulle vara den där starka och trygga människan men som var lika förstörd som vi var. Men det var inte förrän i åttonde klass som någon frågade mig på riktigt hur jag mådde. Jag minns att jag svarade kaxigt och drygt till en början. Hade tankar som "jävla sockärring" i huvudet och himlade med ögonen när hon skulle prata sådär jävla pedagogiskt. Tills frågan om jag saknade min pappa kom. Då brast det. 
 
 
---
Tack för den här gången <3
1 Anonym:

skriven

Massor av kramar till dig ❤️❤️❤️/ Ulle

2 Bonnbjörken :

skriven

Finaste Anna, du borde verkligen bli författare!😘💕

3 Evelina :

skriven

❤️

Kommentera här: