Aldrig ensam, del 1

Det här med psykisk ohälsa är nåt de flesta drabbade känner sig ensamma om. Tror jag kan prata för nästan alla o säga att man även känner sig jäkligt missförstådd om man nån gång vågar lätta lite på det där locket o berätta om det för nån. Nu menar jag t.ex en vän, kollega eller anhörig. De gånger jag försökt förklara hur jag mår har jag fått kommentarer som "men varför slutar du inte tänka på det bara?" eller "men min mamma har ju gått igenom flera dödsfall o klarat det så då måste ju du klara det här" eller "om du bara tänker positivt så mår du ju bättre" eller "men vadå, vad är det som är så jobbigt med att träffa folk? Du känner ju alla som är här". För att bara nämna några... Å det är väl just det där med att folk inte förstår. De har inte kunskapen o har aldrig haft de här problemen själva så då låter det kanske väldigt konstigt. Tyvärr är det väldigt få som lyssnar o tar till sig när man försöker förklara också. En person som jag levt väldigt nära kunde verkligen inte förstå varför jag inte kunde följa med på släktmiddagar alla ggr t.ex o vi blev ofta ovänner om det. Jag försökte förklara men utan framgång. Skrev ut information om depressioner o ångest o gulmarkerade det absolut "viktigaste" men det orkade hen inte läsa. Blev ibland ifrågasatt om jag legat på soffan hela dan o inte gjort nåt vettigt? Jo, överlevt... men det var väl inte vettigt nog kanske.. När man aldrig får nån hjälp o förståelse så känner man sig bara mer o mer ensam. Man börjar tro att man inbillar sig. Kanske är det som dom säger ändå? Att jag bara behöver tänka positivt så går det över? Att jag ska sluta klaga så mkt så blir jag frisk. Att om nån klarat flera dödsfall så borde väl jag klara att bara leva ett normalt liv? Å man kämpar ihjäl sig för att klara det o det slutar med mera ångest o mera dödstankar bara för att man inte klarade det. Hur värdelös är man inte som inte orkar leva ett helt vanligt liv när andra klarar så jäkla mycket? Skillnaden är att dom är friska o jag är sjuk. Om ni tänker såhär; jag är fysiskt frisk så en förkylning skulle inte drabba mig så hårt precis. Jag skulle jobba med feber bara jag hade maxdos alvedon i kroppen. Men en person som är svårt sjuk redan i t.ex cancer skulle kanske behöva bli inlagd på sjukhus. Bara för en förkylning. Gud vad löjligt! Ta en alvedon o en kopp te o sen går du på jobbet! Det skulle INGEN säga. Men det här är precis samma sak. Sen är det en annan viktig sak i det här o det är ju att t.ex ett dödsfall är en kris som vi alla kommer gå igenom nån gång i livet. Tyvärr så kommer vi alla förlora någon i våran närhet. En vän, en förälder, ett barn, ett syskon, en livskamrat eller ett husdjur för den delen. Alla kommer vi gå igenom sorg o behöva tid för bearbetning. Sorg kan utlösa en depression o jag säger inte att det är lättare att ta sig ur den än en "vanlig" depression. Men om någon nära dör o du blir nedstämd o ledsen så vet du ju precis vad det beror på o ingen i din närhet skulle döma dig för att du var ledsen o kanske sjukskriven från ditt jobb. Men jag då, som inte har nån direkt orsak till min depression, jag blir inte alls bemött med samma förståelse. Så om en frisk människa blir sjuk av att sitt barn dör t.ex, hur sjuk är då inte jag (o många med mig) som är lika sjuk som den som förlorat sitt barn, men jag är det "bara ändå", utan vidare anledning? Jag menar inte att ta på mig en offerkofta nu o menar inte att det är mer synd om mig än Agda som förlorat sin son utan försöker bara förklara på ett sätt så att fler människor ska förstå.      



Jag kan förstå att ni inte förstår men säg det då istället; jag är ledsen men jag förstår inte det där med ångest/depression för jag har aldrig upplevt det själv.


Tack för att Du läser 💕

Idag vill jag inge mer

Hej ångest, depp o dödstankar! Idag vill jag inge mer. Idag vill jag ha den där offknappen. Idag är jag inte stark. Idag är jag liten o klen. Idag är dag två utan mat. Jag känner ingen hunger. Ingen matlust. Ingen lust till nåt. Idag slår hjärtat både fort o hårt o tårarna forsar ur ögonen. Jag har försökt med långpromenad, löpning, lyssnat på poddar, gjort avslappningsövningar (som gav mer ångest) o sömn men inget funkar. Idag är en sån där dag som det bara är att härda sig igenom. Härda eller ge upp. Jag ska inte ge upp. Jag vet att det kommer sol även efter de gråaste dagarna. Så jag ska härda tills jag får gå o lägga mig o hoppas på sömn o en bättre dag imorn. Är så mycket jag skulle behöva göra men orkar inte göra ett skit. Tänk om man bara visste att där, där är det över. Du behöver bara hålla ut dit, sen är du i mål. Men allt det här känns som en livslång kamp hela tiden. Bättre o sämre dagar absolut men tänk om det var lite mindre toppar o dalar. Inte lika djupa dalar t.ex vore fiffigt. Mer jämnt liksom. Oftast lyckas jag ändå hantera det hyffsat men idag går jag bet. Försöker alltid analysera vad det är som utlöser de här mer extrema dagarna o jag har några teorier; 

Varit väldigt mkt nu på slutet. Jobbat mkt, har inte haft nån hundvakt så blivit mkt stress o dåligt samvete, haft personalfest o fest/mkt folk/alkohol ger mig alltid ångest, haft en fruktansvärd magsjuka som gjort att jag inte ens orkat promenera på en vecka så träningen som är min bästa medicin har inte "gått att använda", tappat 4 kg pga den där jävla magsjukan o bara lyckats gå upp 1 hittills o de flesta av er vet att jag försöker gå upp i vikt så det känns ju najs att det som man kämpat i flera år för nu är gone with the wind så att säga. Sov piss natten mot igår så sov ikapp det inatt o sov både för hårt o för länge o det är aldrig bra. Sen finns det en människa som bidrar en hel del till mitt dåliga mående. Tids nog finns det kanske ett slut på det. Just nu känns det jävligt långt borta tyvärr. Ständig kamp om jag ska orka det jag gett mig in på eller lägga mig ner o ge upp. Det visar sig väl.

Nu har klockan passerat 19. Dagen närmar sig slutet. Jag ska försöka äta nåt. Vet att jag måste. Ännu mera nu för att få tillbaks mina kg. Ska ta mig över det där jäkla 50kilostrecket igen👊🏻😤

Imorn är en ny dag