Aldrig ensam, del 1

Det här med psykisk ohälsa är nåt de flesta drabbade känner sig ensamma om. Tror jag kan prata för nästan alla o säga att man även känner sig jäkligt missförstådd om man nån gång vågar lätta lite på det där locket o berätta om det för nån. Nu menar jag t.ex en vän, kollega eller anhörig. De gånger jag försökt förklara hur jag mår har jag fått kommentarer som "men varför slutar du inte tänka på det bara?" eller "men min mamma har ju gått igenom flera dödsfall o klarat det så då måste ju du klara det här" eller "om du bara tänker positivt så mår du ju bättre" eller "men vadå, vad är det som är så jobbigt med att träffa folk? Du känner ju alla som är här". För att bara nämna några... Å det är väl just det där med att folk inte förstår. De har inte kunskapen o har aldrig haft de här problemen själva så då låter det kanske väldigt konstigt. Tyvärr är det väldigt få som lyssnar o tar till sig när man försöker förklara också. En person som jag levt väldigt nära kunde verkligen inte förstå varför jag inte kunde följa med på släktmiddagar alla ggr t.ex o vi blev ofta ovänner om det. Jag försökte förklara men utan framgång. Skrev ut information om depressioner o ångest o gulmarkerade det absolut "viktigaste" men det orkade hen inte läsa. Blev ibland ifrågasatt om jag legat på soffan hela dan o inte gjort nåt vettigt? Jo, överlevt... men det var väl inte vettigt nog kanske.. När man aldrig får nån hjälp o förståelse så känner man sig bara mer o mer ensam. Man börjar tro att man inbillar sig. Kanske är det som dom säger ändå? Att jag bara behöver tänka positivt så går det över? Att jag ska sluta klaga så mkt så blir jag frisk. Att om nån klarat flera dödsfall så borde väl jag klara att bara leva ett normalt liv? Å man kämpar ihjäl sig för att klara det o det slutar med mera ångest o mera dödstankar bara för att man inte klarade det. Hur värdelös är man inte som inte orkar leva ett helt vanligt liv när andra klarar så jäkla mycket? Skillnaden är att dom är friska o jag är sjuk. Om ni tänker såhär; jag är fysiskt frisk så en förkylning skulle inte drabba mig så hårt precis. Jag skulle jobba med feber bara jag hade maxdos alvedon i kroppen. Men en person som är svårt sjuk redan i t.ex cancer skulle kanske behöva bli inlagd på sjukhus. Bara för en förkylning. Gud vad löjligt! Ta en alvedon o en kopp te o sen går du på jobbet! Det skulle INGEN säga. Men det här är precis samma sak. Sen är det en annan viktig sak i det här o det är ju att t.ex ett dödsfall är en kris som vi alla kommer gå igenom nån gång i livet. Tyvärr så kommer vi alla förlora någon i våran närhet. En vän, en förälder, ett barn, ett syskon, en livskamrat eller ett husdjur för den delen. Alla kommer vi gå igenom sorg o behöva tid för bearbetning. Sorg kan utlösa en depression o jag säger inte att det är lättare att ta sig ur den än en "vanlig" depression. Men om någon nära dör o du blir nedstämd o ledsen så vet du ju precis vad det beror på o ingen i din närhet skulle döma dig för att du var ledsen o kanske sjukskriven från ditt jobb. Men jag då, som inte har nån direkt orsak till min depression, jag blir inte alls bemött med samma förståelse. Så om en frisk människa blir sjuk av att sitt barn dör t.ex, hur sjuk är då inte jag (o många med mig) som är lika sjuk som den som förlorat sitt barn, men jag är det "bara ändå", utan vidare anledning? Jag menar inte att ta på mig en offerkofta nu o menar inte att det är mer synd om mig än Agda som förlorat sin son utan försöker bara förklara på ett sätt så att fler människor ska förstå.      



Jag kan förstå att ni inte förstår men säg det då istället; jag är ledsen men jag förstår inte det där med ångest/depression för jag har aldrig upplevt det själv.


Tack för att Du läser 💕

1 Anonym:

skriven

Förstår dig. Men har nyss gjort abort med min separerade man. Det är något som kommer sitta fast i hjärtat för alltid....
När man har två barn är det inte lätt att lämna ett. Dessutom när man får ta med mamma för maken inte ställer upp.
Kan du inte vända dig till vc? Inte Ulla utan den andra.

2 Anonym:

skriven

Du Anna är cool, rolig å så fin! Har alltid tyckt om dig. Det gör ont att läsa om hur du mår. Och vad du har för tankar som du kämpar med. Så ska inte du behöva må!
Det känns jobbigt att läsa kanske just för att jag vet hur det ÄR. Att vara där i "mörkret". Det önskar man ingen levande själ.. men det finns alltid hopp för det kan bli bättre!
Du förtjänar att må bra! Och njuta av livet! Hoppas du får en fin sommar. /Hannis

Kommentera här: