TACK

Tack till alla er som läste inlägget jag skrev igår. Tack till alla er som kommenterat här. Tack till alla er som kommenterat på facebook. Tack till alla er som kommenterat på instagram. Tack till alla er som skickat privata meddelanden på messenger. Tack till alla er som skickat sms. Tack för att ni bryr er. Tack för era fina ord. Jag blev förvånad över många som "gillade" och kommenterade faktiskt. Inte så jag skulle sätta kaffet i halsen kanske men ändå liksom sådär att oj, han/hon trodde jag inte skulle kommentera/skicka nåt. Det är konstigt det där. När man mår som sämst kan den man minst anar kliva fram och den man iskallt räknat med i alla väder syns inte till alls. Undrar om jag är så själv? Jag hoppas att jag inte backar om nån jag känner mår dåligt iaf. Sen kan man inte ge av sig själv till någon annan om man inte ens har energi till att leva själv såklart. Hur som helst så är det fint att det finns så många runt om en som bryr sig. Man får plocka fram det i minnet de dagar när man känner att man är helt ensam. När de där allra mörkaste tankarna kommer och livet bara sugs ur en. Då ska jag tänka på alla Er. Tack.
 
 
Dagen har varit både bra och dålig idag. Den var sämst blandat med okej kan man säga, fram till kl 16.30. Då snörade jag på mig skorna och pluggade in hörlurarna och gick ut. Wilma måste ju få gå ut. Jag ville verkligen inte men Wilma, stackars Wilma som får stå ut med en levande död till matte. Hur som helst så pallrade jag mig ut och där nere vid porten stod våren och tog emot mig med öppna armar. Solen sken, fåglarna kvittrade, luften var varm, det var fjärilar som fladdrade omkring överallt och Wilma jagade både humlor och flugor. Det luktade sådär speciellt som det kan göra ibland och man inte kan förklara det. Det bara luktar gott. För mig luktar det liv och jag kan inte förklara den lukten i ord. I en timme gick vi där och njöt av livet. Tittade upp i himlen och tänkte att den var sådär härligt blå, tittade på måsarna som flög omkring och funderade på om dom var lyckliga eller kunde spela glada dom också? Lyssnade på grusknarret som överröstade musiken. Lyssnade på det där porlande vattnet som var påväg mot Döviksjön. Tittade på skogen och baxnade som vanligt över hur jäkla fint det är när det börjar slå ut och bli grönt. Nånstans mitt i allt det där så börjar jag skratta. Sen börjar jag gråta lika fort. Man blir så glad av att vilja leva så man börjar gråta. Sen gråter man för att man så ofta tänker tankar på att ge upp det här. Hela fantastiska livet som kan vara sådär härligt som det var den där timmen idag. Hur kan jag vilja vara utan det? Livet, livet, livet... Jag blir inte klok på våran relation!
 
 
Tack igen, skulle vilja krama er alla <3

Kommentera här: