Inte igår

Jag skriver mest när jag mår dåligt. När jag mår bra har jag inget behov av att skriva. Tråkigt att jag bara delar med mig av min deppiga del i livet kan tyckas och det är helt förståeligt men jag vet inte.. det faller sig så bara. Jag har fullt upp med  att njuta av nuet o livet o allt det där när jag är glad så jag prioriterar väl det istället eller nåt. Så har jag då mått bra under så här lång tid? Näe. Långt ifrån. Jag jobbar och ligger på soffan eller i sängen. Jag stirrar i taket eller sover. Tvingar  mig ut med Wilma några ggr/dag bara för att hon måste få gå ut o det är min skyldighet att se till att hon får göra det. Jag tvingar mig också på gymmet av två anledningar; det får mig att orka leva när jag egentligen inte vill, jag gillar inte det  jag ser i spegeln o den enda som kan göra nåt åt det är jag själv.  Men det är tungt. Jag vill bara sova. Har ingen matlust. Städar inte. Lagar inte mat. Duschar inte i onödan precis. Vill inte träffa folk. Bryr mig noll om hur jag ser ut. Inte för  att jag sminkar mig o lockar håret annars heller men att borsta tänderna är liksom det enda jag gör. Jag går i samma mjukiskläder jämt. Fast jag  VET att det är ännu viktigare att ta hand om sig när man är nere i såna här svackor. Det är nu ALLT är  viktigare; frisk luft, motion, träning, bra o mycket mat, personlig hygien, socialisering, klä sig i snygga kläder osv. Men man orkar inte. JAG orkar inte. Vill bara ha måndag så jag får jobba igen. Jag tänker jämt att det ska bli så skönt att  vara ledig men det blir aldrig det. Minns inte sist jag hade en ledighet som var fri från all den här skiten med depp o ångest. Eller jo, i somras, vissa stunder på semestern. När jag kunde ligga ute o känna solen, titta på en blå himmel, springa på barmark, äta en  daimstrut o bara ligga o känna lukten av solskyddsfaktor. Det var visserligen inte en alltför somrig sommar i år men jag är inte skapt för de två efterföljande årstiderna. Det är fruktansvärt. Det är mörkt. Kallt. Halt. Slaskigt. Jag har  de här problemen åren runt men den här halvan av året är verkligen mest plågsam. Det känns inte som nån tröst just nu att jag vet att det "bara" är cirkus 3-4 månader kvar tills det börjar bli vår men ändå är det väl det jag får tänka på. Jag  börjar alltid se våren som mål när jag börjar gå ner mig i september. Jag sliter otroligt hårt för att överleva den här perioden då det inte finns några genvägar. Jag tvingar mig ut, tvingar mig på gymmet, tvingar mig att laga mat o äta, tvingar  mig att träffa minst en person i veckan för att inte isolera mig helt. Tvingar mig att duscha o borsta tänder. Sen kanske det vissa veckor bara blir tre långa promenader o jag kanske bara äter en gång/dag ibland o jag kanske vissa veckor  inte klarar att träffa nån osv. Och då måste jag kämpa med ångesten jag får för det. Och så håller det på. Dygnets alla timmar. Dag efter dag. Men just nu försvinner jag in i programmet Så mycket bättre o lämnar mina egna tankar för en  stund. Jag vet att jag nån dag kommer må bättre, känna mig mindre vilsen o t.o.m vara tillfreds med livet. Jag tror inte att allt är för evigt. Det kan kännas som en evighet nu men jag vet att det inte är det. Jag tvivlar ibland, det erkänner  jag, men jag vet att nån dag kommer även mitt liv att vara så mycket bättre än vad det är precis just nu🙏🏻

Kommentera här: