Att sörja en kändis

Jag har nog aldrig kunnat identifiera mig med folk som gråter o mår riktigt dåligt, ja rentav sörjer, när kändisar går bort men det här med Aviciis bortgång har verkligen tagit hårt på mig. Jag har verkligen känt mig tom o ledsen o inte kunnat ta in o förstå att han är borta. Det är en så konstig känsla att känna för en person man aldrig träffat, men vi är så många som säger exakt samma sak! Pratade med en kollega igår o även hon sa precis samma sak. Så vad beror det här på? Att vi är så många, unga som gamla, som på riktigt känner sorg över en människa vi aldrig mött? Är det hans unga ålder? Är det dokumentären? Är det sättet han dog på? Är det en blandning av allt?

(null)

Jag fick nån idé för många år sen att jag skulle börja springa o hittade då Aviciis låt Levels. Det blev min bästa springlåt tills jag upptäckte hans nästa hit. Och nästa. Och nästa. Hela min löplista består av Avicii, Alan Walker, Vigiland, Alesso, Axwell/Ingrosso, Otto knows o liknande. Förrförra julen såg jag nån elreklam (https://youtu.be/JFUVqAyGkV0) o jag tyckte den låten var så jäkla skön så jag googlade väl typ "elreklam låt" o vem tror ni låg bakom? Just det; Avicii. Det var "For a better day". Jäklar vad jag sprungit för mitt liv till den låten! Superpeppande i tunga uppförsbackar kan jag säga

(null)

Jag tog det väldigt hårt redan när dödsbudet nådde Sveriges sociala medier men det tog hundra gånger hårdare efter att ha sett dokumentären om honom på Svtplay. Visste inte att den fanns då jag sällan ser på tv och absolut aldrig på ettan. Är heller ingen som följer kändisar/offentliga personer på instagram t.ex (undantag för Metallica & Bingo Rimér) Men alltså det gör ont att se den här dokumentären. Man gråter o det vänder sig i magen på en. Samtidigt som man bara "wow!" för shit vad stark han var den där Tim Bergling. Stark, klok, vänlig, omtänksam, godhjärtad men också väldigt svag o skör. 

(null)

Min första tanke var "tänk om jag sett den tidigare, då hade jag kanske kunnat göra nåt!" Men i nästa ögonblick så kommer jag på att jag inte kan rädda hela världen hur mycket jag än vill. Jag är en väldigt omtänksam person och sen brinner jag såklart extra mycket för de som kämpar med psykisk ohälsa eftersom jag själv gjort det hela mitt liv. Blir inspirerad av Tim som vågar prata så öppet om det o verkligen säga NEJ när precis alla andra skriker JA! Men blir också ledsen, frustrerad o helt förtvivlad när alla andra bara blundar o skiter i hans vilja, mående, hälsa, liv. Hur kan dom? Sover dom gott om nätterna? Varför har vi inte kommit längre inom det här med psykisk ohälsa? Varför tas det inte på allvar? Det riktigt hugger till i både hjärtat o magen när Tim gång på gång säger att han kommer dö om han fortsätter men ingen bryr sig. När han sen berättar, i ett nästan lyriskt tillstånd, om att han äntligen förstått, efter att ha läst en bok av Carl Jung, att han är en introvert person, så är inte heller det nåt som någon riktigt orkar lyssna på eller glädjas över. Jag känner igen mig i mycket hos den här killen o kan inte låta bli att tänka att det vore helt fantastiskt att få träffa honom över en kopp kaffe. Två introverta, oroliga själar som försöker förstå sig på det här med livet o hur man ska leva det på bästa sätt för att slippa de där mörka tankarna. Jag tror vi hade haft mycket att prata om. Jag minns faktiskt att även jag satt och "gjorde musik" (otrolig överdrift) när jag var yngre. Minns dock inte vad programmet hette men jag har alltid älskat musik o särskilt "melodier o ljud". Många tror att bara för att jag är ett troget Metallicafan så lyssnar jag bara på rockmusik men jag är verkligen allätare inom musik. Lyssnar på allt från dansband o lugna favoriter till hårdrock o house. Men just de här olika ljuden o sköna melodierna är nåt jag är väldigt svag för. Visst förklarar jag bra? 🙄😅 

(null)

Tycker det är så fint hur han hyllats världen över på alla möjliga sätt men kan samtidigt inte låta bli att tänka på hur han avskydde rampljuset och att stå i centrum. Nu är han mer i rampljus o centrum än vad han nånsin varit o jag bidrar till det jag med nu när jag skriver det här inlägget, men jag tänker att han ville göra musiken o det är ju omöjligt att hylla musiken utan att också hylla skaparen av den så vi hoppas att han tar all den här uppmärksamheten med en klackspark där uppe✌🏻

(null)

Tack för all din grymma o peppiga musik. Den får en att ta sig igenom både tunga träningspass o tunga dagar. Tack för att du så öppet delade med dig av ditt liv. Jag hoppas att du äntligen fått ro i själen. Vila i frid nu, allas våran Tim Avicii Bergling 🕊🎶

Kommentera här: