Så mycket i mitt huvud

Sen Wilma vandrade vidare så har jag väldigt mycket mer tid över o har inte längre den där tiden att passa. Det är så väldigt ovant att inte måsta stressa runt o hela tiden hålla koll på klockan o räkna timmarna hon varit ensam. Jag gör det fortfarande men kommer på mig själv att jag inte behöver det längre. Likadant som att min första tanke o mitt första svar är nej när det är nåt som ska ske efter jobbet. Då har hon redan varit ensam de timmarna så då måste jag hem o vara med henne. Aktivera henne. Gå en långpromenad. Ge henne mat o vatten. Klappa henne. Prata med henne. Nu behöver hon inte mig längre. Tänk att hon som var så beroende av mig inte längre behöver mig. Nu är det jag som behöver henne. Trots att det har gått snart fyra veckor så vill jag inte ta in det. Jag tror fortfarande att hon kommer tillbaka. Jag gråter fortfarande varje dag. Ibland en gång. Ibland flera. Ibland lugnt o stilla. Ibland hysteriskt. Jag vill fortfarande inte prata om henne för det går inte utan att jag börjar storgråta. En gång har jag klarat att berätta det helt lugnt o sansat. En gång. De övriga gångerna har jag snäst av direkt o sagt att jag inte vill prata om henne o sen gått därifrån eller så har vi pratat om nåt annat. Jag trodde det skulle gå över efter några dagar. Inte sorg o saknad men den där värsta gråten. Men icke. Den håller sig kvar. Min älskade Wilmis. Tänk att jag fick vara med dig i 11 år. Nästan varje dag. Det är så lång tid. Inte konstigt att det tar en stund att sörja. Men mitt i all den här sorgen så har det kommit in så mycket i min hjärna. Jag tänker nu på vilken bil jag ska köpa eftersom jag inte längre behöver en kombi, jag har börjat repetera matte 1 (dåtidens matte a) så jag kan börja plugga matte  2 (dåtidens matte b) så jag ska kunna söka skola, jag har struckat upp lite mer kring min bok, jag ska stränga om gitarren o damma av den, jag har renoveringstankar om mitt sovrum o mitt kök o sen en massa andra tankar om hur jag vill leva framöver nu när jag inte längre har nåt som hindrar mig/håller mig tillbaka. Nu kan jag göra i princip vad jag vill o hur jag vill o när jag vill. Det är väl jobbet då som man måste anpassa sig efter men annars är det fritt fram för vad som helst. Nu ska ni inte tro att hon tog min ångest med sig upp till himlen så den lär ff spöka o sätta käppar i hjulen men ni förstår hur jag menar. Jag har tagit på mig extrajobb varje helg sen semestern så jag ska slippa låna så mycket den dagen jag ska plugga så dom pengarna går rätt in på sparkontot. Även det är en sak jag inte riktigt kunnat varje gång jag velat förut, jobbat extra alltså, för jag har inte velat lämna Wilma ensam mer än nödvändigt. Jag gick ner i tid för hennes skull o nu har jag haft tankar på att gå upp till heltid igen men jag tror det kan vara bra att jobba 85% ett tag nu också utan stress. Plugga färdigt matten. Ta vara på de där kortpassen o de där extra lediga dagarna ett tag. Sen får vi se. Det är väldigt skönt att inte ha den där stressen o det där ständigt dåliga samvetet över sig o som ni ser så har jag redan hittat många positiva saker mitt i eländet men det är ett jäkla hål i hjärtat efter henne kan jag säga. Ibland tycker jag att jag hör henne. Ibland tycker jag det känns som att hon är här. Kanske inbillar mig. Vad vet jag? 

(null)

(null)

Whoever said that diamonds are a girls best friend, never owned a dog. Saknar dig, Strumpis❤️

Kommentera här: