Min älskade Wilma ❤️

Måndag 23 Juli. En sorgens dag. Du fick din mat precis som vanligt. Jag satt med dig på golvet o du la dig mot mig o la ditt huvud på min hand så du skulle märka när jag klev upp. Vi åkte till Berga o tog vårat sista spår tillsammans. Jag blir ofta tårögd när vi spårar för du har alltid imponerat på mig med din supernos men den här gången rann tårarna av en annan anledning. Jag visste att det var sista gången vi nånsin gick i skogen tillsammans. Visste att det var det allra sista spåret vi skulle ta tillsammans. Aldrig mer skulle jag få se lyckan i dina ögon när du förstod vad som var på gång o aldrig mer skulle jag få gå där bakom dig o känna mig som världens stoltaste matte. Du klarade spåret. Såklart. Mumsade i dig spårslutet som bestod av korv o hallon; två av dina absoluta favoriter. Lustigt att det även är mina. Vi åkte till Micke, Anna o barnen så dom fick säga hejdå. Så glad att du fått vara med dom dina sista år i livet. Du kunde inte fått bättre "syskon" o familj än dom. Men att se dom ledsna över att du skulle försvinna ifrån dom var nog mer än vad mitt hjärta klarade då. Gjorde så ont. När jag o Micke skulle åka stod Thea o grät i fönstret o kom sen skrikandes ut till bilen. Thea sa ofta hejdå till Wilma i bilen när jag hämtade henne så självklart skulle dom få göra det en sista gång. Wilma hade en korvbit kvar i bilen som Thea gav henne. Sen sa hon hejdå. Mickes mamma o ena bror kom o sa hejdå utanför veterinären. Dom hade sagt hejdå på fredagen redan men ville säga det en gång till o eftersom Mickes familj har varit med under hela Wilmas liv så kändes det inte mer än rätt. Sen var det dax. Veterinären kom o hämtade oss o tog in oss i rummet. Dämpad belysning o tre tända värmeljus. Ett undersökningsbord med en filt på. Hon förklarade hur det gick till o sa att vi fick ha henne på golvet om vi ville o det tyckte vi båda kändes bäst. Hon fick lugnande o sen fick vi sitta ensamma med henne en stund o klappa o gosa o prata o gråta. Nästa gång kom dom två stycken, gav henne sprutorna o efter bara några sekunder tog hon sitt sista andetag. Jag satt på golvet. Micke på en stol. Wilma låg på golvet mittemellan. Dom lämnade oss o vi fortsatte klappa, prata o gråta. Skrattade åt saker hon gjort. Grät för att hon aldrig skulle göra det igen. Vi lyfte upp henne på bordet. Klappade lillhuvvet o pussade på nosen. Sa hur mycket jag älskade henne o hur mycket jag skulle sakna henne. Var påväg att gå flera gånger men hade svårt att slita mig från henne. Gick mot dörren men vände om o gick o klappade henne lite till. Kändes så overkligt att det var min hund som låg där. Att jag aldrig skulle få klappa henne igen. Att jag skulle åka hem med en bur med endast ett koppel o ett halsband i. Ingen Wilma. Inget litet huvud som tittade upp när man tittade i backspegeln. När vi åkte därifrån fick jag panik. Hjärtat började rusa o jag sa med gråtig röst att det känns fel att lämna henne där, jag vill åka o hämta henne! Fick såna skuldkänslor för att vi bara åkte när hon låg där alldeles ensam. Micke höll med men vi pratade vidare o åkte hem till han o Anna o drack kaffe o så gosade jag lite med Olivia o pratade med de andra barnen så det kändes ändå bra. Lite som när man varit på begravning o gråtit sönder ögonen o sen skrattar man o känner nån slags lättnad på fikat efteråt. Jag vet att du har det bättre nu, Strumpis. Nu orkar du nog springa, hoppa o busa som du gjorde i dina yngre dagar. Men det är tomt. Så jävla tomt. 

Min älskade Wilma, tack för 11 fina år❤️ 


(null)


Wilma. Wilmis. Strumpan. Strumpis. Snyggis. Gosan. Älskling. Lillhuvvet. Lillhjärtat. Lillstrumpis. 
 
Kär hund har många namn o jag kommer sakna att inte få säga dom till henne igen. Kommer till och med sakna morgnarna när hon inte klev upp förrän jag drog en djup suck o sa med aningens tröttsam ton; Wilma Olsson!!! Då, då visste hon; det här är en match jag aldrig kommer vinna😂 Åh, mitt hjärta, vad tomt det är utan dig💔 Slutar man nånsin gråta? 😪

Kommentera här: